Timos pappa kom hem framåt kvällen. Han hade varit med arbetskamraterna på golfbanan och tagit sig ett par järn för han var rödflammig i ansiktet, pratade högljutt och var grinig. Han slog sig ner i soffan och satte på TVn, bläddrade mellan kanalerna och fastnade slutligen på någon sportkanal. Timos mamma som hade solbadat största delen av dagen, satte sig bredvid och tittade förstrött i en modetidning. Ingen av dem ägnade Timo någon större uppmärksamhet. Ingen av dem frågade om hur hans dag hade varit.

Timo stod en bit ifrån och tittade på dem, sedan gav han upp, tog sin hjälm och stack. Han ville bort från allt som orsakade så mycket smärta på insidan. Han körde omkring  på sin moped utan något egentligt mål. På mopeden kände han sig fri, han kunde köra var han ville och känna hur farten fick hans puls att öka. De jobbiga frågorna släppte honom ändå inte. Fanns det egentligen någon mening med hans liv? Allt han gjorde misslyckades.

Då tänkte han plötsligt på Bertil, som hade pratat med honom tidigare under dagen. Vad var det nu han hade sagt? Att han förstod hur det kunde kännas att behöva gå om en klass och att behöva lära känna nya människor igen. Att han också hade gått om en klass för länge sedan, och han var ju till och med lärare nu. Det kanske inte var helt kört ändå, trots allt. Och så tänkte han på Lauras leende efter att han bett henne om ursäkt. Kanske fanns det någon eller några som kunde uppskatta honom och förstå sig på honom ändå?