Vi har tagit fram lite information om de sex främsta ogräsen som kan uppenbara sig i våra gräsmattor. Här kan du läsa om vad de är för växter egentligen. Att kalla en växt för ogräs är inte alltid rättvist, det är ofta bara växter som befinner sig på ett ställe där dom inte ska vara.

 

1. Mossa

Mossa är nästan alltid grön och får sin näring genom regn och dagg. Den har en kort stam med bladliknande utskott och är ofta fäst vid marken med en rotliknande bildning. ”Bladen” är täckta av vax som skyddar den från uttorkning. Vatten med lösta näringsämnen tas upp direkt genom bladen. Speciellt vitmossor har stor förmåga att ta upp vatten. De finns ofta i fuktiga miljöer, men många mossarter tål långvarig torka utan att cellerna tar skada tack vare vaxet. I kyliga förhållanden trivs inte mossan som då drar sig tillbaka och ruttnar så småningom. Mossans fortplantning sker när marken är våt. Resultatet blir en sporkapsel som växer ut från honplantan och får sin näring från den.

 

2. Groblad

Plantago major.jpgMan trodde förr i tiden att grobladen kunde ha en läkande effekt och det var inte sällan som man la groblad på sår för att minska läketiden. Man ska enligt vissa teorier kunna få bukt med både dålig/stressig hud och acne genom att blanda vatten och ett par groblad (teorin är vad vi vet inte dermatologiskt bekräftad). Grobladet är en flerårig ört med mycket kort rotstock och med ett stort knippe birötter. Förökar sig enbart med frö. Blad i rosett, omkring 10-15 cm långa,äggrunda eller elliptiska. Kan vara ett besvärligt gräsmatteogräs. Groblad uppträder som ogräs i gräsmattor, på trädgårdsgångar, gårdsplaner osv. Den trivs i näringsrik, gärna kompakt jord.

 

3. Vitklöver

Vitklöver (Trifolium repens) är en av Nordens allmännaste växter på ängsmark av alla slag, på vägkanter och på vallar. Artnamnet ”repens” (egentligen ”krypande”) syftar på de nedliggande stjälkarna, som slå rötter från lederna, bladens och blomställningarnas skaft står däremot uppräta. Vitklöver är en flerårig växt som växer med underjordiska utlöpare som bildar stora mattor. Växten har långsam etablering men en tidig första skörd gynnar tillväxten. Den trivs där det finns gott om fuktighet och värme. Väldränerade lerjordar och sandrik jord är bäst.

 

4. Maskrosor

Maskrossläktet (Taraxacum) är fleråriga örter inom familjen korgblommiga växter. De har pålrot och runda ihåliga stjälkar med endast en blomkorg på varje stjälk. Bladen sitter i en rosett. Holkfjällen sitter i två kransar. Den inre med fjällen uppåtstående och den yttre något kortare och ofta nedböjda fjäll. I Norden innehåller släktet Taraxacum mer än 900 apomiktiska småarter. Bästa sättet om man vill bli av med maskrosor är att ta bort dem mekaniskt med rensjärn eller liten spade. Att bespruta med ättika eller Roundup är oftast inte nog för att ta död på roten. Maskrosen är Sveriges vanligaste ”ogräs”.

 

5. Jordreva

Jordreva (Glechoma hederacea) har ett egendomligt växtsätt, vilket namnet ”jordreva” antyder. Stjälken är en ovanjordisk horisontalstam, eller en liggstam, jämförlig med vedstammen hos linnea. Som mest når den en höjd av en och en halv decimeter. Den är vid sina leder rotslående och förhåller sig alltså som en reva, som hos smultron och jordgubbar. Denna örtstam, förmår övervintra ovan jord, skyddad genom sitt läge invid marken, där den till stor del döljs av gräset. Dess växlokaler är fuktiga, mullrika och helst beskuggade platser, dikeskanter, snår, lundar och liknande platser. Dess blomning är i gång redan i april och maj. De violetta blommorna sitter två och två i bladvecken. Såväl blad som blommor växlar i storlek efter lokalens fuktighet och bördighet. Dessutom finns liksom hos backtimjan blommor med hälften så stor krona; de är honblommor på särskilda plantor, men de besöks av talrika insekter, så även de enkönade blommornas pollinering är betryggad.

 

6 Tusensköna

Bellis perennis 1.jpgTusensköna (Bellis perennis) är en växtart i familjen korgblommiga växter. Den förekommer naturligt i Europa, västra och sydvästra Asien till Himalaya och Nordafrika. Det första svenska fyndet rapporterades från Skåne 1737. Tusenskönan är vanlig mest i Syd- och Mellansverige, där den växer på gräsmattor, i parker och på betesmarker. Växten används vanligtvis som friväxande i gräsmattor, rabattblomma eller som kantväxt. Arten är en flerårig ört med kort upprätt jordstam. Stjälken kan bli drygt två decimeter hög och är bladlös. Bladskaften är vingade och bladskivan blir 6–40 × 4–20 mm med rundad spets. Blomkorgarna är toppställda med vanligen vita eller delvis rosa strålblommor som kan bli 4–11 mm långa. Diskblommorna är gula och ca 1,5 mm långa. Den rikligaste blomningen sker under försommaren, men sporadisk blomning förekommer under hela säsongen. Tusensköna är en flerårig växt (parenn) som när den etablerar sig återkommer tills dess att dess rot tagits bort. Detta är ett väldigt fint ogräs och det är nästan synd att ta bort dessa fina och söta blommor.

 

(Informationen om de olika växterna är delvis lånad från olika uppslag på Internet)

/ Mike

 


Läs mer om Trädgården: